No hands up

När jag tillhörde en implementeringsgrupp inom Sundsvalls kommun så hade vi ett samarbete med Christian Lundahl som hjälpte oss i arbetet med formativ bedömning. Då kom jag i kontakt med metoden "No hands up", något som jag har använt sedan dess. I går fick jag frågan om hur jag gjorde när jag införde metoden och varför. No hands up är en metod för formativ bedömningar där jag som lärare låter slumpen avgöra vilken elev som ska svara på en fråga. Metoden fick vi presenterade från en film med Dylan Wiliam där han ger konkreta tips på hur man kan utveckla sin undervisning. Jag insåg när jag såg filmen att många av eleverna i mina grupper inte var aktiva särskilt länge vid genomgångar då de redan visste att de som räckte upp händerna skulle få svara. De vinster som jag har märkt efter att jag började med denna metod är att jag nu fått ett öppnare förhållningssätt i klassrummet där alla får komma till tals och jag upplever att eleverna nu lyssnar mer på varandra. För att komma igång så gick jag till NO-lärarna på skolan och bad om träpinnar som jag sedan skrev alla elevers namn på. Jag ville ha ett bra sätt att fördela ordet på. Steg två sedan var att förklara syftet med metoden för eleverna och berätta hur jag tänkt. Det är väldigt viktigt att eleverna vet varför man gör på ett visst sätt. I början måste man vara konsekvent och påminna de elever som ändå räcker upp handen att de får ta ned dem, jag fördelar ordet utifrån pinnarna. Det gäller att inte ge upp och ge vika för de som räcker upp handen, för de kommer ändå ibland fortsätta räcka upp handen. Jag har elever som passar på frågor ibland, då försöker jag att hjälpa dem på traven. Jag upplever detta som en väldigt bra metod och jag vill inte gå tillbaka till handuppräckning.