Favorit i repris

Har i helgen återigen läst en av böckerna i Milleniumtrilogin, Luftslottet som sprängdes. För vilken gång har jag inte en aning om. Denna serie kan jag bara inte få nog utav. Jag är fortfarande HELT tagen av Lisbeth Salander och kan ibland gå och fundera på vad hon kan tänkas göra just nu. Är lite avundsjuk på de personer som har läsupplevelsen kvar och framför sig, samtidigt som jag känner en sorg över att det inte blir någon fortsättning. Men vad är det då som gör dessa böcker riktigt bra? Själv uppskattar jag när språket i böckerna är enkelt och inte speciellt närvarande, utan det bara lyfter fram miljöerna, karaktärerna och händelserna utan att ta för mycket plats. Språket ska skapa den rätta stämningen utan att bli för omständigt och invecklat, DÅ tycker jag att det är bra. Det tycker jag att Stieg Larsson har lyckats med väldigt bra samtidigt som han bygger upp Lisbeths karaktär på ett fantastiskt sätt. Hennes originella karaktär fångar mig som läsare.
Nu lägger jag Lisbeth åt sidan för den här gången och tar mig an Kristina Ohlssons bok, Paradisoffer, en bok i serien om Fredrika Bremer. Men jag vet att jag kommer att återkomma till Lisbeth igen.
Ha det!