Att inte kunna......

Jag har använt datorn som ett hjälpmedel i ganska många år nu och tycker väl att jag klarar av en del när det gäller datorn som ett hjälpmedel i mitt yrke som lärare. Skulle väl kunna utveckla mina kunskaper lite till om det inte vore så att det är ganska behändigt att ropa på sin datakunniga man när saker och ting krånglar. Men han finns ju inte alltid tillgänglig att hjälpa till så ibland får man ju pröva sig fram på egen hand. En sådan situation fick mig att tänka till lite extra då jag hade problem med att installera ett program på min dator på skolan. Jag gjorde som jag trodde att man skulle göra men det ville sig inte. Jag provade att googla för att få lite tips och idéer, men inte..... Sakta men säkert började jag gripas av en känsla att jag måste vara dum i huvudet. När känslan väl finns där så verkar den vara där för att stanna. Det var ingen som sa någonting till mig utan jag bara fick känslan. Jag försökte fundera på vilka tips och råd som min man skulle ge mig, men i min panik så tryckte jag på allt och alla knappar och jag kommer inte på det mest självklara utan kvar finns den där känslan som hindrar mig från att ta in. Jag vill inte ha den här känslan men den finns där: Jag vill, men kan inte!! Det slutade med att jag fick ringa min kära man på jobbet och berätta vad jag har gjort och hur jag stressad och panikslagen provat det ena och det andra. Jag är väldigt glad över att han kan hjälpa mig när jag har dataproblem och när jag vet att han kan hjälpa mig så lyckas jag lugna ner mig och nu lyckas jag faktiskt tänka att jag kan faktiskt en hel del saker också.
Detta får mig att tänka på hur viktigt det är att jag som pedagog gör klart för mina elever att det ligger på mig och mitt ansvar om de inte förstår saker som vi arbetar med i skolan och att jag då får förklara på något annat sätt. Tillsammans och i samspel med andra så lär vi av varandra.